Livs Mål

Idag fick jag kämpa som tusan. Var ut och tränade fast jag var totalt omotivert och det ger jag mig själv en stor klapp på axeln för. Jag till och med puschade mig så långt att jag började springa. Å se på tusan. Jag orkade springa runt det lilla tjärnet. Det är inte så väldigt långt men har ju inte orkat det tidigare. Så super glad för det är jag. Så då blir man ju lite extra taggad och motiverad för vad man håller på med. Sprang en kort bit till ett tag efter det och då började jag få väldigt ont i benen. Jag får så ont på sidan utav smalbenen. Men trots detta så joggade jag halva biten utav en av de långa villa gatorna, sen var jag tvungen att ge upp. Jag har så ont och jag fick halta hem för jag kunde verkligen inte gå. Så nu sitter jag här med världens smärtor i benen och svär över mina skor. På måndag SKA jag köpa nya skor som är bättre anpassade vare sig min plånbok vill eller ej.

En annan glad nyhet är att jag skaffat en väska man fäster på armen som man har mp3 spelaren i samt nya hörlurar. Bara för träningens skull. Super skönt och nu har jag ju fått testa och det fungerade fint fint de. :D

Jag förstår inte hur lätt jag bara kunde bestämma att idag skulle jag inte ut och träna. Jag bestämde det tidigare idag och jag förvånades över hur bra jag mådde efter beslutet. Som att en stor sten försvann från mina axlar. Är det sådan de ska vara? Ska träning vara ett ångestladdat ämne för mig? Efter att jag såg filmen som jag la ut i inlägget innan så tänkte jag "vafan är det jag håller på med?" "Kan dom så kan ju jag också" och "Nu jäklar ska jag ut innan jag hinner komma på en annan ursäkt" och ut tog jag mig. Det var underbart. Fortfarande för varmt egentligen men ville få det gjort. Tror jag ska ta och införskaffa mig några nya träningskläder. Synd bara att allt ska sitta så tight. Gillar inte när jag känner hur fläsket dallrar, hänger och slänger. Så det blir det svårt. Att hitta träningskläder jag känner mig bekväm i alltså.

Men det var skönt att komma ut när jag väl gjorde det och insåg ganska snabbt att jag kan ta upp takten ännu mer. Det vill säga, gå snabbare. Jag höll takten och kämparglöden uppe genom att tänka på mitt delmål, Det vill säga, gå ned till under 75 kilo innan slutet av augusti då jag åker utomland.

Just nu sitter jag här mer eller mindre halvförbannad på mig själv. Nyligen varit ute på träning men avbröt efter ca 20 minuter. Vafan. Hade bara gått halva sträckan och hade en 20 minuters väg kvar. Men jag var mer eller mindre tvungen men jag hatar mig själv ändå just nu. Det började med att luften är så otroligt kvav och det känns som att det inte finns en uns syre kvar i luften. Åska på g antar jag. Men jag kämpade på. När jag kom in på sista biten innan jag skulle komma in på del två av min väg så började jag känna mig yr, svag och illamående. Jag tänkte fortsätta kämpa men när min syn blev knasig då gav jag upp och gick hem.

Jag började se konstigt. Eller nej, det snarare kändes konstigt att se. Ex. jag tittar på ett träd och vänder sedan blicken till ett annat träd så kändes det som att jag fortfarande hade blicken på första trädet fast jag såg det andra. Jag vet inte hur jag ska förklara men det kännes nästan lite som att mina ögon var lite halvfulla. Därför tro jag att jag blev att må illa. Sen kände jag mig krasslig igår så det kanske beror på det.

Vad vet jag. Hoppas bara på att det ska åska snart så luften blir renare. Då kanske jag ger mig ut i kväll i stället.

Guldstjärna i kanten till mig. :D Jag är sjukt trött och sliten efter att ha jobbat varje dag i ett par veckor utan ledigt men ändå så lyckades jag ta mig ut på veckans 5:de träning trots stora känslomässiga motgångar. När jag väl lyckades slita mig från datorn och började byta om så försökte jag att inte tänka på något alls för jag visste att kom jag på en rimlig ursäkt då skulle jag aldrig ta mig ut. Det var tungt att gå i dag men ändå så la jag på ännu en bit på vägen så nu är jag uppe i 40 minuter + att jag avslutar med en utav stans brantaste backar som definitivt drog de sista krafterna ur mig. Jag vill ut i morgon med men nu har jag nått mitt mål på 4 dagar i veckan och helst 5. Blir det av i morgon också så blir det min 6 dag. Bör jag ens börja så hårt? Tänk om jag sliter ut mig och åker dit på det och inte kan träna sen? Men jag vill, jag känner i kroppen att jag vill, att jag behöver, att jag måste!

Nu blir det duschen och sedan blir det mat. Sen kan jag sätta mig i soffan framför tv:n med gott samvete. Tänker faktiskt unna mig en skål med poppade spispopkorn också för ikväll är det andra delfinalen av Eurocontest. Någon annan som ska se?

(Någon som vet hur onyttigt spispopkorn är?? Vet att sådana i micron är sjukt onyttiga men tydligen ska sådan som man gör på spisen vara nyttigare. Ännu nyttigare om man använder olja i stället för smör)